Engagerad i den inre motståndsrörelsen blev D. efter krigsslutet medarbetare till de Gaulle. Han var senator 1948–58, deputerad 1963–88 och en av den gaullistiska rörelsens främsta företrädare. Som justitieminister 1958–59 utövade D. stort inflytande på utformningen av femte republikens författning. Han var premiärminister 1959–62 och tillhörde åter regeringen 1966–73. D.