Motståndsrörelserna kan ha en fast struktur och ledas av en laglig regering, på flykt eller i exil, men också vara informell och okoordinerad. Exempel på det förstnämnda är det norska motståndet mot den tyska ockupationsmakten 1940–45, exempel på det senare är motståndet mot sovjetmakten i de baltiska staterna efter 1944.