Ohlsson har alltsedan debututställningen 1965 demonstrerat sitt konstnärliga behov att utnyttja materialets möjligheter utanför traditionella gränser. I corpusarbeten och smycken har han – ofta med okonventionell teknik som etsning, oxidering och överhettning av metallen, vilket skapar oväntade yteffekter – åstadkommit en formvärld som stimulerar bildfantasin och som gett honom en