I sina korta romaner, till exempel Vainglory (1915), Valmouth (1918) och Prancing Nigger (1924), utvecklade Ronald Firbank en personlig berättarstil, bestående av enbart dialog. Romanerna rönte föga uppskattning, utom bland modernister som Edith och Osbert Sitwell, och senare berättare som Evelyn Waugh och Muriel Spark.