Med regissören Peter Oskarson som informell ledare odlades en socialt medveten och teatralt utåtriktad spelstil, som gav gruppen en central plats i svensk teater. De första stora framgångarna blev Mary Anderssons ”Maria från Borstahusen” (1977), Lars Forssells ”Haren och vråken” (1978) och ”En midsommarnattsdröm” (1979). När Oskarson och delar av