Willner var grundligt beläst i finlandssvensk och skandinavisk litteratur samt Finlands nyare historia. I talrika essäsamlingar, från På flykt från världsåskådningar (1964) till Hur de innerst voro (1998), skrev han med starkt samhällskritiskt engagemang, men senare även med fokusering på universella frågor, om litteratur, politik, ideologier och livsåskådningar.