H:s forskning rörde främst paleontologi och sedimentologi. Han myntade begreppen ”aktuogeologi” och ”aktuopaleontologi”, varmed avses studiet av hur sedimentära strukturer och spår av organismer bildas i nutida grundvattenområden, ett hjälpmedel vid tolkning av fossilförekomster. Inom dessa områden var han en nydanare och internationell auktoritet.