Bertil Gedda framträdde omkring 1940 med en poesi som visade en övergång från klassisk formmedvetenhet till modernistisk ”fyrtiotalism”. Debuten skedde 1937 med samlingen Daggryning. Därefter följde i rask takt ytterligare samlingar, till exempel Blad ur sömnen (1942) och Gräset och vinden (1944). Människors dag (1954) återspeglade