Reformen syftade till att kontrollera kostnaderna för privatspecialistvård inom öppenvården och att ge landstingen kontroll över så kallade fritidspraktiker. Läkare i allmän tjänst som på sin fritid önskade utöva praktik och få ersättning från Försäkringskassan måste ha tillstånd av respektive landsting. Reformen innebar också att landstingen övertog från Försäkringskassan det ekonomiska ansvaret