fast fornlämning
fast fornlämning, en sedan mitten av 1800-talet använd term (införd av B.E. Hildebrand) för anläggningar av arkeologisk karaktär i landskapet.
Den används som motsats till fornfynd, dvs. lösa fynd av arkeologiska föremål. Vad som skall betraktas som fornlämningar är reglerat genom fornminneslagstiftningen. De kan härröra både från forntiden och från historisk tid. De viktigaste kategorierna av fasta fornlämningar är gravar, gravfält och begravningsplatser, lämningar av boplatser, arbetsplatser och näringsfång, ristningar,
Litteraturanvisning
Information om artikeln
Källangivelse