Fiskerilagstiftning och fiskeripolitik
Den svenska fiskerilagstiftningen är sedan 1995 underordnad EU:s gemensamma fiskeripolitik, ofta benämnd CFP (engelska Common Fisheries Policy). Ramarna för fiskeripolitiken följer av EG-fördraget och anges närmare i rådets förordning (EEG) nummer 3760/92 om ett gemenskapssystem för fiske och vattenbruk, vanligen benämnt grundförordningen. Med stöd av grundförordningen har EG utfärdat ett stort antal föreskrifter riktade till såväl myndigheter som enskilda personer i medlemsstaterna. Föreskrifterna, som kungörs i Europeiska unionens officiella tidning (EUT), indelas vanligen efter den gemensamma fiskeripolitikens tre huvudområden: resurser,
(80 av 1301 ord)Historia
Av de svenska medeltidslagarna framgår att fiskerätten i insjöar och åar under medeltiden ansågs tillhöra strandägarna. Däremot framgår det inte klart hur det var med fiskerätten vid havskusterna, även om en bestämmelse i Hälsingelagen om straff för notdragning i annans strömmingsvik tyder på att man även i fråga om havsfisket ansåg att fisket tillhörde strandägaren. Kronan började emellertid redan under senmedeltiden göra anspråk på äganderätten till
(66 av 465 ord)