Sedan Jean de Sponde återupptäcktes på 1930-talet har han framstått som den främste bland de tidiga franska barocklyrikerna. Hans sonetter och andra dikter, utgivna i samlingen Stances et Sonnets de la Mort (’Stanser och sonetter om döden’, 1588), ger i utsökt form uttryck för besatthet: av kvinnokroppen, av världens nöjen,