kinesisk filosofi
kinesisk filosofi. En första blomstring nådde den kinesiska filosofin under slutet av Zhoudynastin (ca 1040–256 f.Kr.), särskilt under ”de stridande staternas tid” (480–221), då det framträdde så många olika riktningar att de på typiskt kinesiskt sätt brukar omtalas som ”de hundra skolorna”. Bland dessa har man sedan historikern Sima Tan (död ca 110 f.Kr.)
(54 av 383 ord)Enande och sönderfall
Under ett par hundra år kunde dessa skolor tävla fritt med varandra, varvid den konfucianska hade ett visst övertag såsom knuten till den ämbetsmannaklass som utövade makten i många av de småstater av vilka Kina vid denna tid bestod. När Kina så småningom enades under
(45 av 316 ord)Buddhismens frammarsch
Genom sin spekulation kring vara och icke-vara beredde neodaoismen marken för den buddhistiska filosofin, vars framgångar nu började. Tidigare hade det främst rört sig om ett ganska långsamt inflöde i form av
(32 av 228 ord)Neokonfucianismens två huvudriktningar
Behovet av en ny syntes gjorde sig allt mera påmint, och under Norra Songdynastin (960–1127) utvecklades den betydelsefulla riktning, som i Västerlandet brukar kallas neokonfucianism. Huvudvikten låg här, liksom i den ursprungliga
(32 av 225 ord)Nedgång och protester – det moderna skedet
Efter Wang och 1500-talet kom den kinesiska filosofin – tvärt emot förhållandena i Västerlandet – att åter avtyna, förmodligen delvis på socioekonomiska grunder. Neokonfucianismens båda huvudvarianter kom att ses som alltför spekulativa. Efter Ming-dynastins fall 1644 vände sig också många ämbetsmän från de nya manchuiska härskarna, som fortsatte att stödja den neokonfucianska doktrinen. Ett exempel
(55 av 387 ord)