Gåvan utlovades enligt landskapslagarna redan på fästningsstämman, när äktenskapsavtalet slöts mellan kvinnans målsman, giftomannen, och fästmannen. Den kunde bestå av såväl fast som lös egendom och var hustruns enskilda egendom, men den förvaltades av mannen och utbetalades först vid hans död som en form av änkeförsörjning. Enligt stadslagarna utgick den