Fängström följde från 1930-talet i sitt konstnärskap två huvudlinjer, som inbördes befruktade varandra: dels ett föreställande landskapsmåleri, dels en nonfigurativ konstruktivism. I bägge linjerna gavs färgen en bärande betydelse för att uttrycka form och rörelse. Från slutet av 1980-talet började de tidigare avgränsade formerna lösas upp. Fängström utförde även offentliga