Hälsingland, landskap i Norrland. Det gränsar i söder till Gästrikland, i väster till Dalarna och

(15 av 102 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?

Naturlandskap och kulturlandskap

(1 av 1 ord)

Terrängformer och berggrund

Större delen av Hälsingland utgör ett vågigt bergkullandskap, där den relativa höjden uppgår till mer än 100 m. I västra delen finns bergkullslätter. Topparna når i väster över 600 m ö.h. Högst är Granåsen på 670 m ö.h. Höjden avtar successivt mot sydost, men även öster om Ljusnans

(48 av 319 ord)

Klimat

Kustzonen vid Bottenhavet ingår i det smala band med lokalmaritimt klimat

(11 av 75 ord)

Växtliv

Hälsinglands yta täcks till 83 % av skog. Av träd med över 25 cm stamdiameter är 95 % tall och gran. I fältskiktet dominerar lingon, blåbär, ljung, kruståtel, mjölke, skogsstjärna, ekorrbär, vårfryle, ängskovall och ekbräken. Linnea är vanlig, och i gammal skog också orkidéerna knärot och spindelblomster samt ögonpyrola. Orkidéarten skogsfru finns på ett fyrtiotal växtplatser.

En del

(58 av 395 ord)

Djurliv

Hälsinglands djurliv är med undantag för kustlandet i sydöst typiskt för det nordskandinaviska skogslandet. Vanligast bland de större däggdjuren är älg, rådjur, skogshare, ekorre, hermelin, småvessla, mink, skogsmård, grävling, rödräv och bäver. Igelkott förekommer sällsynt, och då främst i kustlandet. Utter, som tidigare

(43 av 307 ord)

Kulturlandskap

Den odlade bygden är i Hälsingland strängt knuten till områden under högsta kustlinjen och närmare bestämt till sedimentjordar längs älvdalarna. Större sammanhängande odlingsbygder finns sålunda längs

(26 av 182 ord)

Dialekter

Hälsingland utgör inte något enhetligt dialektområde, utan det har under tidernas lopp påverkats från olika håll. Drag som utgår från Uppland möter här språkdrag som ytterst härrör från norskt område. Ett västligt element i Hälsinglands dialekter är t.ex. den i norra delen av landskapet anträffade

(45 av 317 ord)

Ortnamn

Landskapsnamnet Hälsingland har i förleden en pluralform i genitiv av inbyggarnamnet hälsingar. Detta inbyggarnamn tycks vara bildat till elementet hals. Vad detta ursprungligen åsyftat har diskuterats, men sannolikt har det syftat på vatten, närmare bestämt på förträngningar i de tre havsvikar som under järnåldern sträckte

(45 av 320 ord)

Näringsliv (i ekonomisk-historiskt perspektiv)

Skogen och skogens produkter har varit en förutsättning för Hälsinglands ekonomiska utveckling. För de många småjordbrukarna har arbete i skogen varit en viktig binäring. Linodling och tillverkning av vävnader (särskilt

(30 av 211 ord)

Konst

Landskapet har en rik skatt av medeltida träskulptur, som finns att se i skilda kyrkor och i Hälsinglands museum. Det mesta är av internationellt ursprung men en hel del kommer från lokala verkstäder, främst Haaken Gullesons (t.ex.

(37 av 259 ord)

Arkitektur

En forntida hälsingegård utgjordes av ett långhus för folk, fä och förvaring. Terrasser efter upp till 45 m långa hus har bevarats. Det är inte känt när man övergick till timrade boningshus, men några medeltida sädesmagasin finns bevarade. Världens äldsta trähus som fortfarande har ursprunglig användning är

(47 av 332 ord)

Musik

Musiklivet i Hälsingland har under lång tid dominerats av det folkliga utövandet, i synnerhet spelmanstraditioner. Hälsingelåtar i en

(18 av 128 ord)

Folkkultur

Hälsingland är näringsgeografiskt sett ett varierat landskap med kust, öppen bygd och skog. I Hudiksvall och Söderhamn utvecklades under 1700-talet en borgerlig småstadskultur. Endast handelsmän och ett fåtal andra hade ekonomiska förutsättningar för mera påkostat byggande. Några handelsgårdar har bevarats. Andelen självägande bönder har sedan medeltiden varit stor. Storbönder i sydsvensk

(51 av 364 ord)

Hälsingland i litteraturen

Hälsingeprästen Olof Broman beskrev kring 1720 sitt landskap i det stora verket ”Glysisvallur” (’det ljusa landet’; utgiven 1911–53). Han är också upphovsman till ett av de tidigaste svenska romanförsöken,

(29 av 206 ord)

Förhistoria

Järnålderns bygd i Hälsingland är knuten till dalgångar och slättbygder innanför kusten samt till Ljusnandalen, medan kustzonen och det inre höglandet har använts för rörliga fångstnäringar. Närmare 4 000 förhistoriska fornlämningar är kända; dessutom finns spår av lågteknisk järnhantering på ca 400 platser och minst 1 250 fångstgropar, som också till stor del är forntida.

(55 av 377 ord)

Historia

Hälsingland, som tidigast nämns av Adam av Bremen ca 1070, ingick i det forntida sjöförsvaret, ledungen, som var uppbyggt på skeppslag. Hur dessa var organiserade är okänt, men en underavdelning var kanske de kamerala sköllar som indelar de äldsta jordeböckerna för Hälsingland. En förkristen religiös och rättslig indelning, som föregått socknen, kan också spåras.

Under medeltiden

(56 av 393 ord)

Medverkande

  • Anders Delin
  • Barbro Werkmäster
  • Erik Nordin
  • Gunnar Johanson-Thor
  • Gunnar Ternhag
  • Ingemar Svensson
  • Jan Lundell
  • Jan von Konow
  • Klas-Göran Selinge
  • Lars-Erik Edlund
  • Martin Fritz
  • Mats Widgren
  • Olle G. Olsson
  • Sven Behrens
  • Ulf Gärdenfors

Litteraturanvisning

Natur:
Fåglar i X-län, utgiven av Gävleborgs läns ornitologiska förening 1984–;
Väx, utgiven av Gävleborgs Botaniska Sällskap 1984–;
Natur i Gävleborg utgiven av Naturskyddsföreningen i Gävleborgs län, 1977–;
T. Arnborg & K. Curry-Lindahl (utgivare), Natur i Hälsingland och Härjedalen (1951);
Kulturlandskap:
G. Bodvall, Bodland i norra Hälsingland (1959).
Dialekter:
H. Enström & S. Söderström, Enångersmålet. Ordlista över en dialekt i Hälsingland (1990);
H. Geijer, ”Hälsinglands folkmål”, O. Sjögren (utgivare) Sverige, 6, (1924);
F. Hedblom, ”Om hälsingarnas språk”, Hälsingerunor 1948;
L. Landgren, Uppränning till en grammatik för Delsbomålet (1862);
C.J. Lénström, Ordbok öfver Helsing-Dialecten (1841);
E.O. Nordlinder, ”Bärgsjömål. Anteckningar från Bärgsjö socken i Hälsingland på socknens mål (1870-talet)”, Svenska landsmål 1909; Ordbok öfver allmogeord i Helsingland utgiven av Helsinglands fornminnessällskap (1873).
Ortnamn:
S. Brink, ”Namnet Hälsingland”, Namn och bygd (1981);
S. Brink, Ortnamn i Hälsingland (1984);
S. Brink, Sockenbildning och sockennamn. Studier i äldre territoriell indelning i Norden (1990);
B. Hesselman, Från Marathon till Långheden (1935);
C. Lindberg, ”Norska inslag i Norrlands, särskilt Hälsinglands, ortnamnsskick”, Gammal Hälsingekultur 1952;
L. Nilsson, ”Ett dialektord i hälsingska ägonamn”, Uppsalastudier i namnforskning (1979);
J. Nordlander, ”Några gamla ortnamn i Helsingland”, Helsinglands fornminnessällskaps årsskrift 1901;
A. Vestlund, ”Något om ortnamnen i Hälsingland”, Gammal Hälsingekultur 1935;
A. Öberg, ”Mogarna, Muggarna och Måga. Om hälsingsk hiatusutveckling”, Namn och bygd 1986.
Konst:
Bildhuggarnas mästerverk: medeltida träskulptur i Norrland, utställningskatalog, Bildmuseet, Umeå (1991);
Ingemar Svensson, Hälsingemålningar (1968).
Musik:
Olof Andersson, Svenska låtar: Hälsingland och Gästrikland (1929, nytryck 1978).
Folkkultur:
M.-B. Andersson, Husbibeln: Möten med gårdar (1998);
H. Mickelsson, Förstukvistar i Hälsingland (1995);
M. Sundberg m.fl., Rundturer: Vägvisare till kulturhistoriska sevärdheter i Gästrikland och Hälsingland (1987).
Förhistoria:
E. Baudou, ”Hög – gård – helgedom i Mellannorrland under den äldre järnåldern”, Arkeologi i norr 1989;
Ö. Hermodsson, ”Hälsinglands kuströsen. En jämförande analys”, Tor 1986–87;
S. Jönsson, ”Hälsingland” i Sverker Janson & E.B. Lundberg (utgivare), Med arkeologen Sverige runt (3:e upplagan 1987);
L. Liedgren, Hus och gård i Hälsingland (1992).
Historia:
S. Brink, Sockenbildning och sockennamn: Studier i äldre territoriell indelning i Norden (1990);
Å. Holmbäck & E. Wessén,Svenska landskapslagar: Tolkade och förklarade för nutidens svenskar 3: Södermannalagen och Hälsingelagen (2:a upplagan 1979);
Ingvar Jonsson, Jordskatt och kameral organisation i Norrland under äldre tid (1971);
J. Lundell, ”Hälsinglands ’Gillen’: Om medeltida gillen och förkristna kult- och tingsplatser”. Meddelanden från Hälsinglands Museum 1989;
P.H. Widmark, Beskrivning över provinsen Hälsingland hörande till Gävleborgs län (2:a upplagan 1945).
Källangivelse
Nationalencyklopedin, Hälsingland. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/hälsingland