Efter en diplomatisk karriär blev Bülow 1897 statssekreterare i utrikesdepartementet och huvudansvarig för den tyska utrikespolitiken. År 1900 blev han rikskansler och ministerpresident i Preussen. I dessa ämbeten visade han prov på formell elegans och diplomatisk smidighet men brast i självständighet och politiskt omdöme och lät sig i alltför hög